Vi ses där! Ja!

Karakteristiken hör hemma i Hjalmar Bergmans mästerliga roman ”Markurells i Wadköping”. Italienska skandalér har en sak gemensam med Wadköpingskollegorna. De är sega. För ett ögonblick tycks de försvinna men dyker plötsligt upp igen och segar vidare. Och så vidare. Ständigt ompladdrade och pruttande ordmoln av fantasifulla, och ibland totalt pantade konspirationsteorier som fyller ut och i vissa fall döljer fakta.

Italienarna har en förkärlek för ”dietrologia”. Kanske skulle man kunna kalla attityden ”bakom-kulisserna-ismen”. Ingenting är som det ser ut; någonstans sitter fula och fala makthavare utan ansikte och drar i trådarna i lönndom för att få verkligheten dit de vill. Tror alltså många italienare.

Dessutom verkar telefonavlyssning vara något av myndigheternas favoritgren. Verkligheten avlyssnas i parti och minut.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så underligt att premiärminister Berlusconi sitter kvar trots alla sexskandaler. En riktig ”sugerdaddy” med aptit på vackra unga kvinnor och sängövningar i den gigantiska dubbelbädd han fick av polaren Putin.

Berlusconi är en riktig teflongubbe som numera är slät i hyn som en vaxdocka och med ett nytt garnityr som lyser vitt när han fyrar av sina krokodilleenden på 1000 watt. Han är i särklass den europeiska politikens mest pinsamma ståuppkomiker med en osviklig förmåga att släppa plumpa oneliners i de mest olämpliga sammanhang.

Inte heller är jag särskilt förvånad över att norditalienarna såg till att Umberto Bossi i främlingsfientliga Lega Nord blev de nyligen genomförda lokalvalens segerherre. Lega Nord får Sverigedemokraterna att framstå som främlingskramare.

I detta klimat dyker nu den gamla skandalgodingen Calciopoli upp igen. Den är redan döpt till Calciopoli2 och lukten av korruption sprider sig återigen över den italienska fotbollen. Det italienska fotbollsförbundet, Federcalcio FICG har nu nämligen bestämt sig för att utreda nytillkomna avlyssningar.

Bakgrunden är att i april började i Neapal rättegången mot Luciano Moggi som var administrativ direktör i Juventus då skandalen briserade 2006. Den döptes till Calciopoli. Ett namn som anknyter till den stora allmänna mutskandalen som i början på 90-talet bildligt talat halshögg en hel politisk klass i Italien. Den kom att kallas tangentopoli, ungfär ”Mutköping”.

Moggi är av totalfixare av italienskt snitt som verkat i ett flertal italienska Serie-A-klubbar. En rätt bisarr och hänsynslös figur. Hal som en olivoljad ål. En gång stängde han in en domare i omklädningsrummet efter en match eftersom han tyckte att domaren borde ha blåst straff för Juventus.

Polisen i Neapal hade i samband med avlyssning av maffian upptäckt mängder av skumma mobilsamtal mellan toppfotbollens potentater. De gällde till exempel uttagning av domare, spelarnas karriärer och resultaten i matcherna.

Moggi tonar i utskrifterna fram som spindeln i ett nätverk som pekade på att italienska fotboll under längre period varit genomkorrumperad. De tusental inspelade samtalen präglas av jargong och ordvändningar som lämnar tolkningsutrymme – men det stinker skunk om det hela. I inspelningarna möter lyssnaren en mycket italienska ordröra där Moggi och andra hantlangare använder sig av lock, pock, psykologisk press och rena utfall för att säkra de egna klubbarnas intresse.

Det sportsliga rättvisan, som var Federcalcios bord, klarades av under farsartade former. Juventus fick ett hårt straff. ”Den gamla damen” blev av med två mästerskap i efterskott och skulle försvinna ner i Serie C med minuspoäng i bagaget. Också Milan och Fiorentina med flera klubbar straffades med minuspoäng. Men vartefter överklagandena kom på de olika nivåerna i fotbollens eget rättssystem mildrades straffen när ned gäller nedflyttningar och poängavdrag.

Det som pågår nu i Neapal är en allmän rättegång där Moggi står åtalad för korruption och andra olagligheter. När Moggi och hans advokater kom till rättegången gick de omedelbart till verbalt anfall. Silbersky framstår som en blygsam västanfläkt i jämförelse med dessa italienska stjärnadvokater.

Dessutom hade de med sig nya avskrifter av telefonavlyssningar som skildrar samtal mellan Inters ledning och en del makthavare i italienska fotboll från den tiden.
Några Inter-inspelniangr har inte funnits med i tidigare rättegångar. För somliga rättrogna Juventussupportrar är det bevis på att hela Calciopoli under ytan är en Inter-konspiration för att komma åt Juventus. Till saken hör att en av styrelsemedlemmarna i Inter då var huvudägare i det telefonbolag där samtalen spelats in.

I någon av de 70-talet nya inspelningarna förekommer den gamle storspelaren i Inter Giacinto Facchetti, då president i Inter. Han talar bland annat med en funktionär som tar ut domare till matcherna.

Facchetti dog hösten 2006 och är av en helt annan kaliber än Moggi. Fachetti spelade i ”La Grande Inter”, var nyckelspelare i Gli Azzurri och var känd som en gentleman. Att hans namn dras i smutsen har väckts hans familjs vrede.

Första steget i Moggis försvarsplan gick igenom – att få Federcalcio att utreda de nya inspelningar. Han är ute för att rentvå sig. Strategin är enkel och rättfram. En variant att att alla ledare var lika goda kålsupare.

Alla talade med alla, säger Moggi som likt Bibelns Job inte kan förstå varför just han, den rättsinnige, ska bli så hårt straffad. Han har inte gjort något. Alla jobbar väl för klubb så gott det går. Och så vidare.
Calciopoli kommer aldrig att biläggas – eller dö. Nu är det kanske Inters tur att bli av med den scudetto laget tilldömdes 2006 och som Juventus så att säga vunnit på planen.

Nåväl 3-1 mot Barcelona är imponerande. Julio Cesar säker i målet. Kapten Zanetti jobbade för tre och några till och Lucio offrade allt. Maicon var råstark på kanten. Sneijder susade kring som en sorts Messi med kraftigare chassi och terrängväxel.Milito jobbade sig till kramp.

Och inbytte Balotelli blev förbannade på Inters tifosi som visslade när han dyngade på för Berlusconi och fosterland i fotbollsdramats nervdallrande slutsekunder – i ett läge där en tänkande spelare håller bollen och pressar på efter sidlinjen för att avlasta det egna hårt pressade försvaret. Men med det ungdomliga geniets rätt sätter sig Balotelli över sådant småskuret taktiskt tänkande. Han slängde tröjan efter matchen och rusande in i spelargången.

Det var en match på en knivegg. Barca såg länge trygga ut och tycktes söka blottor i Inters försvar som ibland hade millimetrarna på sin sida. Lite för trygga kanske. Och målet föll som en mogen frukt men sedan blev det inte mycket mer. Flytet fanns inte där och startmotorn hostade. Och Barcelonas mittförsvar är inte helt stabilt utan hamnar i felpositioner ibland.

Det här var en läxa som säkert känns som en örfil, och på Camp Nou blir det ett helt annat ballgame – var så säkra.
Det vet Mou och varnade mitt i sin glädje med orden: ”Men Madrid är fortfarande långa borta.” (”Ma Madrid è ancora lontana.”) Finalen går i Madrid.
Rytmen i den påminner mig om en rad ur min italienska favoritpoet Eugenio Montales dikter ”Ravenna è lontana”.
Montale var en pessimist och målade det gåtfulla livets osäkra realiteter i ord med starka och mörka färger – och med dyster efterklang.
Bollen är en opålitlig vän. Det vet Mou. Jävlar vilken match det kommer att bli.

En kryptostraff, lönnstraff, illusionsstraff, fantasistraff, skämtstraff, retstickestraff, hemmastraff, hånstraff, låtsasstraff, mysteriestraff, hemmastraff, bjudstraff, provokationsstraff, bluffstraff, hägringsstraff, gåvostraff, presentstraff, skitstraff, skenstraff, spökstraff, tramsstraff, blådunststraff, vilsestraff, straffstraff, symbolstraff…

Nu var det ju inte ens en straff. Fast i de matchfakta som går till fotbollshistorien kommer icke-straffen att vara en straff. Av detta kan man dra slutsatsen att alla fakta inte är fakta – utan ibland icke-fakta.
Nu börjar det bli svårt – blås av matchen.

Liverpool ledde med 3-0 mot West Ham när jag kikade senast. Jag vågar inte se klart – allt kan hända.

Jag går till sängs och undrar hur förbundskaptenerna Cappello och Lippi spontant skulle kommentera bilden av lagkapten Nevilles innerliga kyss av lagpolaren Scholes för hans avgörande insats mot City i Manchester-derbyt.

Problemet är att ingen av dem är tillgänglig just nu. Och även om de vore det skulle de inte säga något spontant.
Speciellt inte om män som kysser varandra.

Tyvärr skadades tio personer. Tre Lazio-supportrar knivhöggs. En är allvarligt skadad. En grupp Roma-supportrar hade lagt sig i bakhåll och kastade knivar, buteljer och smällare på förbipasserande Lazio-anhängare.

Men det hade kunnat gå värre. En tunisisk kvinna med två barn i sin Clio kom i vägen för några idioter som kastade smällare, buteljer och sten på bilen. Kvinnan och barnen, ett med en lätt knäskada, hann precis ut ur bilen innan den fattade eld. En tragedi var nära.

Romas fixstjärna Totti visade det dåliga omdömet att göra tummen ner för motståndarna efter matchen. Med båda händerna för säkerhets skull. Det var bråk mellan vissa spelare efter slutsignalen och det utväxlades slag och knuffar. Som tur var uppträdde både tränarna Ranieri och Reje med resning och lugn.

Totti har bett om ursäkt om han sårat någon. Men det räcker inte. Han bör få ett kännbart disciplinstraff. Han menar att gesten var ironisk och anger som förmildrande omständighet att han rycktes med i känslostormen efter matchen. Det betyder i så fall att denna spelarikon med överjaget bortkopplat först av allt vill kränka och håna motståndarna. Dålig stil är bara förnamnet.

Roms borgmästare Gianni Alemanno är besviken och ledsen över att derbyfesten fläckades av våld, bråk och skador. Han lägger skulden på små grupper bråkstakar som inte har någonting att göra med fotboll. Den gängse tolkningen från myndigheternas sida.

Men dessvärre säger han ingenting om spelarnas ansvar. Att ställa till bråk efter en match ger inte rätt signaler till supportrarna. Att slåss opåtalat på arbetsplatsen är förbehållet unga män i vissa sporter.

Givetvis ska alla som deltog i bråket på planen räkna med disciplinära påföljder i form av böter och avstängningar. Men så blir det nog inte. Därtill är klubbarna för starka och de disciplinerande samhälleliga krafterna alltför svaga. Jakten på scudetton får inte störas.
Italien i ett nötskal.

Palermo började med Miccoli på bänken och fram tills han byttes in i andra halvlek lyckades inte laget skapa särskilt mycket.
Det var en underligt derby. Inte särskilt intensiv. Tempot var lusigt men båda lagen är tekniska och kan göra hårresande misstag i försvarsarbetet. Som när Cagliari gjorde 2-0 genom Jeda då en Palermo-försvarare som sista man slog en alldeles för kort frispark rätt i gapet på en Cagliari-försvarare som omedelbart frispelade Jeda som fick nästan en hel planhalva att löpa fram till avslutningen där han satte bollen som skräddarsydd i bortre hörnets nedre nätmaskor precis innanför stolpen.

Palermo har häng på Sampdoria som just nu ligger på den åtråvärda fjärdeplatsen. Genua-laget segrade med 2-1 och dödade nog alla drömmar om scudetton hos milanisterna. Sampdorias egen gossen Ruda, Cassano, är i form och slog in en straff.

Den eviga staden Roms två antagonister Lazio och Roma gjorde upp i det 132:a Derby della Capitale. Första halvleken ägde Lazio och Rocchi förvaltade en smörboll av mittfältaren Ledesma på rätt sätt och såg till att de vita och himmelsblå gick till halvlek med en 1-0-ledning.
Fast det började illa för laget eftersom mittbacken Stendardo bars ut i inledningen med en näsfraktur efter en alltför intensiv närkontakt med Luca Tonis vänsterfot. En ren olyckshändelse. Han ersattes med den äran av Biava.

I andra halvleken kom Roma in som ett nytt lag. Tränaren Ranieri är lika modig som sympatisk. Det var hans taktiska show. Han satte De Rossi och Totti. på bänken. Båda odugliga och varnade i första halvlek. In kom Taddei och Menez och plötsligt började Roma-spelet gå igång.
Fast Lazio hade läge att nästan stänga matchen. I 2:s minuten fick laget fick en straff. Men Floccare hade inte rätta kylan utan Sergio lyckades parera den klent slagna straffen. Sedan var inte Floccare sig inte lik.

I 8:e minuten tilldömdes Roma en straff och den stramaren satte montenegrinen Vucinic säkert. Båda såg ut som riktiga straffar. Fast säker kan man aldrig vara i italiensk fotboll. Där filmas det alldeles för mycket. Också i denna match.

Tio minuter senare fick Vucinicren bollträff vid en frispark centralt vid Lazios straffområde. Lazio-muren var generös nog att spricka upp precis på rätt ställe och Muslera i målet hann inte röra en fena. 2-1 till Roma som också blev slutresultatet. Resten var dramatik och fight.

Den fortsatte en bit efteråt dessvärre med munhuggning, råskäll, knuffar och slagsmålsungar. Både på och utanför planen. Osportslige Totti gick in på planen och provocerade de besegrade Lazio-spelarna genom att göra tummen ner med både händerna. Korkat i överkant i ett land där fotbollsvåldet inte behöver mer tändvätska från spelarikoner.

På sätt och vis också en ironisk grimas med tanke på att poeten och journalisten Marcus Birro under vinjetten Birro d´Italia signerat ett entusiastiskt porträtt av honom i TV9 som sände matchen.

Birro är Roma-fan totale och obetalbart entusiastisk för det italienska i allmänhet och italiensk fotboll i synnerhet: Han tycker sig till och med ha spårat en ökad ödmjukhet hos Juventus efter fotbollsskandalen. Det är riktigt roligt och lika otroligt som att få höra Carl Bildt ägna sig åt självkritik.

Birro gör det faktum att Totti i hela sin karriär stannat i Roma till en dygd. Jag tror snarare att det åtminstone delvis har varit en nödvändighet. Det är nog inte så många klubbar med tillräckligt med pengar som vågat satsa på den egensinnige romaren. Det hade varit bra för honom om han fått chansen i en annan europeisk toppklubb. En chans till utveckling. Men givetvis tillhör Totti de stora spelarnas skara – om än inte de riktigt storas.

Roma leder nu Serie A med en poäng före Inter. På tisdag ska de blåsvarta möta Barcelona hemma i semifinalen i Champions League. Det kommer att kosta både fysisk och psykisk energi i massor. Oavsett hur det går. Sådana utlägg slipper Roma. Fördel Roma i jakten på scudetton.

Experterna verkade bli bönhörda för först gick det åt helvete för Hotspurs mot Portsmouth i FA Cup-semifinalen. Konkursmässiga, nedflyttningsklara och misskötta Pompey får spela FA-Cupfinal. Sedan väntade Arsenal, Chelsea och Manchester United i Premier League.

Men spadunk, bomber och granater nu ståtar Tottenham med två färska skalper tagna i London-derbyna. Arsenal och Wenger fick på tafsen och det var skönt för fransmannen tillhör de dåliga förlorarnas toppskikt. Ett gnälligt surkart som klagar på motståndarnas sätt att förstöra spelet och inte akta fossingarna på hans små gunners.

Och i går lördag klarades sig Chelsea undan med blotta förskräckelsen från ett stort nederlag. Det stannade vid 2-1 på ett jublande White Hart Lane. Tottenham borde ha gjort åtminstone fyra mål.
Lampards reducering på övertid hedrar honom men speglar inte alls matchen. Men gav ändå en liten nervkörare åt de tre sista minuterna.

För Tottenham stoppade upp, vände ut och in på och lekte stundtals fotboll med Chelsea. Som vita blixtar skar kontringarna genom det blå försvaret. Det var go, hopp och tilltro till den egna förmågan i Hotspurs. Självförtroende, glädje och flyt. Ren flow som ett lag tjänar ihop till när alla jobbar, rör sig och gör sitt med råge Då kan alla millimetrar samverka och ge en bra skjuts åt det egna spelet och försätta en oinspirerad motståndare i bryderi.

Chelsea kom aldrig ur det. De blå är inte riktigt stabila och lite omständliga. Aningen tråkiga i all sin styrka. Drogba kom i första halvlek inte upp till minimikravet – att åtminstone inte förstöra för det egna laget. John Terry såg till att bli utvisad i andra halvlek efter en vårdslös och totalt onödig kapning. Han hade redan orsakat en straff för en hands med därmed åtföljande varning. Ballack var rena ballasten. Jag har alltid tyckt att han är övervärderad.

Terry är en machoförsvarare som i sina bästa stunder utnyttjar sin fysik och energi till att rensa undan motståndare och boll och driva på det egna laget. Men ibland beter han sig korkat. Han lägger dessutom alldeles för mycket energi på domarna. Förbundskapten Fabio Capello satt på läktaren, och han måste fråga sig om John Terry är mannen och spelaren att leda ett engelskt försvar i VM.

Tottenham spelade lysande och har flera spelare som flyger högt just nu. Defoe är en kylig straffskytt och avslutare. Gomes är i jätteslag i målet och stod för briljanta räddningar mot både Arsenal och Chelsea. Överhuvudtaget är försvarsspelet mycket bra. Mittbacken Dawson var allestädes närvarande.

I anfallslinjen blåste Gareth Bale iväg som en yrande vårvind på vänsterkanten och bjöd Ferreira på den ena rundturen efter den andra. Vid det andra målet gick han på insidan av Chelsea-försvararen och hamrade in bollen efter gräset vid Cechs första stolpe. Det var bara att hämta ut den.
Manchester United är förvarnat inför nästa helg.

Det var The Old Red Devils som fixade trepoängaren mot City. Mr Scholes avgjorde Manchester-derbyt med en nick på stopptid. Sir Alex lyfte fram en rutinerad trio i eftersnacket: ”underbare” Scholes, Giggs och Neville.
Deras rutin är guld värd i en lång och seg kamp om titeln – men inte riktigt på samma sätt längre i vinna-eller-försvinna-matcher i Premier League
Däri ligger ett dilemma för Manchester United.
Nu är det bara en poäng upp till Chelsea. Titeln är up for grabs.

Tom Hicks och George Gillett har inte bara skött klubben på ett buffligt och hjärtlöst vis, de har dessutom låtit deras mycket infekterade personliga relation till varandra gå ut över vad som måste vara det viktigaste för en storklubb; att finna en harmoni och ett lugn som genererar långsiktiga resultat, segrar och stabilitet.

Att äga en fotbollsklubb är antagligen ekonomiskt vansinne, jag kan för lite om det för att tala med auktoritet. Vad jag vet är att omsättningen i ett Premier League-lag är dvärgmässig i jämförelse med företag inom andra kommersiella branscher: du tjänar liksom inga enorma summor även om du kamperar i toppen av högsta ligan. Snarare förlorar du pengar.

Idag är en nystart för Liverpool, som senaste åren sett sig frånåkta av stadgan och tyngden i både trupperna och ledarskapet hos Manchester United och Chelsea.

Det enda som går att hoppas på nu är nya ägare som inser vilken typ av klubb Liverpool är, vilken typ av fans som följer den, och vilken roll Liverpool FC spelar för staden Liverpool och människorna som bor där. Jag är hoppfull. Jag är glad.

Stora frågan, däremot: byter Rafa Benítez till Italien och Juventus, och tar José Mourinho det vändande flyget hem och installerar sig på Anfield? Jag vet inte vad jag hoppas på, faktiskt.

Gais Wanderson do Carmo låter mer fotboll än Ängelholm. Wunder-Wanderson har blivit en vandrande vålnad för ÖSK. Nu med arbetstillstånd.

Ett mäktig helvolley och en yttersidesskruvad boll som skar som en laserstråle genom ÖSK-försvaret och nådde polaren Aram Khalil som bara hade att sätta foten till. 0-2 och God Natt Örebro. Det är bara att bita ihop ärmarna och kavla upp tänderna och lägga av sig blåställen och ta på sig finkostymerna och gå bort sig mot Brommapojkarna…