En äkta Wadköpingsskandal saknar glans, lyster och eggande behag. Den är tung och trög, fet och fadd. Den förhåller sig till varje annan skandal som en gås till en örn.
Karakteristiken hör hemma i Hjalmar Bergmans mästerliga roman ”Markurells i Wadköping”. Italienska skandalér har en sak gemensam med Wadköpingskollegorna. De är sega. För ett ögonblick tycks de försvinna men dyker plötsligt upp igen och segar vidare. Och så vidare. Ständigt ompladdrade och pruttande ordmoln av fantasifulla, och ibland totalt pantade konspirationsteorier som fyller ut och i vissa fall döljer fakta.
Italienarna har en förkärlek för ”dietrologia”. Kanske skulle man kunna kalla attityden ”bakom-kulisserna-ismen”. Ingenting är som det ser ut; någonstans sitter fula och fala makthavare utan ansikte och drar i trådarna i lönndom för att få verkligheten dit de vill. Tror alltså många italienare.
Dessutom verkar telefonavlyssning vara något av myndigheternas favoritgren. Verkligheten avlyssnas i parti och minut.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så underligt att premiärminister Berlusconi sitter kvar trots alla sexskandaler. En riktig ”sugerdaddy” med aptit på vackra unga kvinnor och sängövningar i den gigantiska dubbelbädd han fick av polaren Putin.
Berlusconi är en riktig teflongubbe som numera är slät i hyn som en vaxdocka och med ett nytt garnityr som lyser vitt när han fyrar av sina krokodilleenden på 1000 watt. Han är i särklass den europeiska politikens mest pinsamma ståuppkomiker med en osviklig förmåga att släppa plumpa oneliners i de mest olämpliga sammanhang.
Inte heller är jag särskilt förvånad över att norditalienarna såg till att Umberto Bossi i främlingsfientliga Lega Nord blev de nyligen genomförda lokalvalens segerherre. Lega Nord får Sverigedemokraterna att framstå som främlingskramare.
I detta klimat dyker nu den gamla skandalgodingen Calciopoli upp igen. Den är redan döpt till Calciopoli2 och lukten av korruption sprider sig återigen över den italienska fotbollen. Det italienska fotbollsförbundet, Federcalcio FICG har nu nämligen bestämt sig för att utreda nytillkomna avlyssningar.
Bakgrunden är att i april började i Neapal rättegången mot Luciano Moggi som var administrativ direktör i Juventus då skandalen briserade 2006. Den döptes till Calciopoli. Ett namn som anknyter till den stora allmänna mutskandalen som i början på 90-talet bildligt talat halshögg en hel politisk klass i Italien. Den kom att kallas tangentopoli, ungfär ”Mutköping”.
Moggi är av totalfixare av italienskt snitt som verkat i ett flertal italienska Serie-A-klubbar. En rätt bisarr och hänsynslös figur. Hal som en olivoljad ål. En gång stängde han in en domare i omklädningsrummet efter en match eftersom han tyckte att domaren borde ha blåst straff för Juventus.
Polisen i Neapal hade i samband med avlyssning av maffian upptäckt mängder av skumma mobilsamtal mellan toppfotbollens potentater. De gällde till exempel uttagning av domare, spelarnas karriärer och resultaten i matcherna.
Moggi tonar i utskrifterna fram som spindeln i ett nätverk som pekade på att italienska fotboll under längre period varit genomkorrumperad. De tusental inspelade samtalen präglas av jargong och ordvändningar som lämnar tolkningsutrymme – men det stinker skunk om det hela. I inspelningarna möter lyssnaren en mycket italienska ordröra där Moggi och andra hantlangare använder sig av lock, pock, psykologisk press och rena utfall för att säkra de egna klubbarnas intresse.
Det sportsliga rättvisan, som var Federcalcios bord, klarades av under farsartade former. Juventus fick ett hårt straff. ”Den gamla damen” blev av med två mästerskap i efterskott och skulle försvinna ner i Serie C med minuspoäng i bagaget. Också Milan och Fiorentina med flera klubbar straffades med minuspoäng. Men vartefter överklagandena kom på de olika nivåerna i fotbollens eget rättssystem mildrades straffen när ned gäller nedflyttningar och poängavdrag.
Det som pågår nu i Neapal är en allmän rättegång där Moggi står åtalad för korruption och andra olagligheter. När Moggi och hans advokater kom till rättegången gick de omedelbart till verbalt anfall. Silbersky framstår som en blygsam västanfläkt i jämförelse med dessa italienska stjärnadvokater.
Dessutom hade de med sig nya avskrifter av telefonavlyssningar som skildrar samtal mellan Inters ledning och en del makthavare i italienska fotboll från den tiden.
Några Inter-inspelniangr har inte funnits med i tidigare rättegångar. För somliga rättrogna Juventussupportrar är det bevis på att hela Calciopoli under ytan är en Inter-konspiration för att komma åt Juventus. Till saken hör att en av styrelsemedlemmarna i Inter då var huvudägare i det telefonbolag där samtalen spelats in.
I någon av de 70-talet nya inspelningarna förekommer den gamle storspelaren i Inter Giacinto Facchetti, då president i Inter. Han talar bland annat med en funktionär som tar ut domare till matcherna.
Facchetti dog hösten 2006 och är av en helt annan kaliber än Moggi. Fachetti spelade i ”La Grande Inter”, var nyckelspelare i Gli Azzurri och var känd som en gentleman. Att hans namn dras i smutsen har väckts hans familjs vrede.
Första steget i Moggis försvarsplan gick igenom – att få Federcalcio att utreda de nya inspelningar. Han är ute för att rentvå sig. Strategin är enkel och rättfram. En variant att att alla ledare var lika goda kålsupare.
Alla talade med alla, säger Moggi som likt Bibelns Job inte kan förstå varför just han, den rättsinnige, ska bli så hårt straffad. Han har inte gjort något. Alla jobbar väl för klubb så gott det går. Och så vidare.
Calciopoli kommer aldrig att biläggas – eller dö. Nu är det kanske Inters tur att bli av med den scudetto laget tilldömdes 2006 och som Juventus så att säga vunnit på planen.
