Totaalvoetbal

En nostalgisk tår letar sig ut ur min högra ögonvrå. Åtvidabergs FF är tillbaka i allsvenskan efter 27 år. Och Degerfors IF tar steget tillbaka till superettan. Vem minns inte Ralf, Roland, Julle, Hamboarna, Nordahlarna, Grip, Roger och Benny Magnusson, ”Söla”, ”Skjorta”, Olle Åhlund, Heineman, Kummelstedt, Hofors-Lasse … ÅFF- och DIF-namn som klingar fotboll och luktar liniment.

Brukens och småorternas fotboll lever. Än. Den vägrar lägga sig ner och sjunka i seriesystemet. Vi nostalgiker hänger fast vid varje tecken på att klockan slutat klämta för den. Fast det gör den. Det är bara en tillfällig ljusningD.

Det vilar något storslaget över småklubbarnas kamp att hålla den allsvenska drömmen vid liv. Det är fantastiskt hur livskraftig fotbollskulturen är på vissa orter i ekonomisk och befolkningsmässig motvind. Degerfors IF är fortfarande ett ymnighetshorn där fotbollstalanger ständigt plockas fram. Se bara på Toivonen som borde vara med i landslaget mot Danmark.

Stora Valla och Kopparvallen är otidsenliga. Kvar i en tid av måttliga anspråk. De kräver en miljonslukande ansiktslyftning, innan de är salongsfähiga i den moderna nöjesindustrin fotboll. Den struntar blankt i nostalgi, myter och historia. Modern fotboll kräver bekvämlighet, underhållning, säkerhet, service, vip- och medieplatser och kassaflöde. Bara fotboll räcker inte.
Det blir ett tufft problem att lösa mitt i krisen. Många kommuner har ju inte råd att fortbilda lärare eller ta hand om äldre medborgare på ett värdigt sätt.

Och i storklubbarnas maktcentra svär man säkert diskret ve och förbannelse över att lag som Hammarby och Djurgården ersätts av lag från småorter med liten publikpotential. Det räcker med den där hemvävda göteborgska klubben Häcken. Men de har förtjänat sin plats i ädel kamp på planen. Och än är det den svenska modellen som gäller.

Degerfors och Åtvidaberg är älskade. De håller liv i en av de segaste och kanske nödvändigaste berättartrådarna i den stora berättelsen om den svenska fotbollen: den om uppstickaren, underdogen som med träningsflit, kamratskap, list och solidaritet sätter storklubbarna med de överlägsna resurserna på plats. I Degerfors fall en sannsaga om järnet, älven och människorna i den lilla orten som lärde sig älska fotboll. Den vittnar om hur driftiga individer och ett besjälat kollektiv skapade en livskraftig och identitetsskapande fotbollskultur – och osannolika framgångar också i den stora fotbollsvärlden.

Vi idrottsälskare tar underdogen till vårt hjärta. För ett ögonblick kan uppstickaren skymma det faktum att i de flesta fall tar de resursstarka storklubbarna hem slutsegern. I realiteten är det bara några få lag som har chansen att vinna seriesegern i ett lands förstaliga.

För en tid kunde bruksklubbarna konkurrera. De gamla amatörbestämmelserna satte stopp för lönekonkurrens. På bruken fanns det gott om jobb och spelarna hade möjlighet att träna dagstid. En sorts svensk för-professionalism. Hur mycket bruken stödde idrotten och varför varierar. En del såg idrotten som en sammanhållande faktor och en kraft som kunde motverka socialismens spridning.

Mitt nostalgiska känsloläge har sin klangbotten i ”Rekordmagasinet”, ”Buster” och Max Lundgrens Åshöjden-böcker. ”Det ligger också i fotbollens idé, precis som i livet och allt vad vi gör, att vi ska bli bättre, komma längre, vinna helt enkelt.” Bagaren lägger ut texten i ”Åshöjdens bollklubb”. Så ska de låta. Marschen mot allsvenskan kan börja.
Och vem kan glömma Erik Bengtsons ”Heja röda vita laget”, en ömsint roman om Degerfors människor och ortens ”vulkaniska fotboll.
Men det finns också en en svit om två romaner från 80-talet som ger en mörkare bild av den svenska fotbollen. Det är Bunny Ragnerstams ”Uppkomlingen” och ”Ett prima liv” med samlingstiteln ”En svensk tragedi”. Den handlar om Bertil Larsson alias ”Forsa-Berra” från bruket med samma namn. Där står idrotten och politiken i centrum.
Fotbollen för ”Forsa-Berra” till staden och storklubben IFK. Men hans karriär slutar i moll efter ett kort idolskap med ryggdunkningar och gratisgroggar på krogen. I slutänden sviker han sina ideal. Mer en politisk roman än en fotbollsroman.

Vill man lära sig mera om bruks- och arbetarlagen finns det i dag två nya böcker att söka sig till. Christer Ericssons ”Fotboll, bandy och makt: idrott i brukssamhället” (Carlssons) och Tomas Ekmans & Gerhard Janssons ”Kamp om bollen : brukslagen, arbetarlagen och kamratklubbarna”.
Historiedocenten Ericssons bok har en vetenskaplig prägel medan Ekman och Jansson visar både sin kärlek och sina sympatier och anitpatier i en temperamentsfull och kunskapsrik rapsodi med hög nostalgifaktor.
Bagaren skulle säkert hålla med om att kunskaper slår nostalgi. Men nostalgin är kanske en nödvändig känsla för att vi ska kunna överleva i en ibland överjävligt snöd värld. Känslan ligger alltid på lur – men föremålen växlar.
Om tio år har klockan klämtat färdigt för bruksfotbollen på elitnivå. Den kommer inte ha råd att köpa licensen.